Det är absolut inte det lättaste, många undrar varför och har ofta förutfattade meningar om saker och ting utan att egentligen ha någon koll på vad som sker. Man bara antar saker och därför kan det iband vara enklast att bara "glida med" och inte låta folk behöva veta mera än de redan vet!

Men nu har farbror doktorn sagt till Helene att hon behöver vara öppen med saken, allting är inte bra att ha inom sig får då bryts man så sakteliga ner bit för bit...

Jag är deprimerad, ett antal gånger sista tiden har jag undrat över min existens ens är nödvändig.

Det tar emot i minsta småsak ibland och humörsvängningarna är inte att leka med!! Jag undviker ännu mera att träffa folk, redan innan är jag ju osocial men mera kunde det visst bli..

Varför kan man då undra och är man lite insatt i mitt liv så förstår man en del men det är  mycke som man inte pratar om med folk, de där små funderingarna ute på skogsturen eller löprundan tex..

Det är nog uppenbart för alla som har hund att Minis operation och skada är jobbig, jag vet ju fortf inte hur länge han kommer hålla i sitt liv, han har ju haltat några gånger efter att han "blev frisk" så risken finns ju alltid att han en dag inte blir hältfri igen..

Ekonomin kan man ju nämna, det är ju inte alls gratis att ha en sjuk hund och vid en snabb räkning så hade han kostat mig ca 20 000 i vetkostnade och bensin samt ledig tid från jobbet. Ingen katastrof så men såklart att det tär på ekonomin i perioder!

Några vänner har varit i stormväder med mig, en del borta för längre tid men det återstår nog att se..

Människor jag så gärna skulle ha velat ha mycke mera kontakt med men som inte blir så, förnuftet säger en sak men känslan sa en annan och oavsett så blir det ju jobbigt..

Jobbet då, jag trivs absolut inte med att på tisdag kl 15 få reda på vart jag ska jobba på onsdagen! Jag är en organiserad person och att inte kunna veta vad jag kan/ska göra imorgon kväll är frustrerande och riktigt pissjobbigt!

Jag känner oxå ett behov av närhet och såklart att jag inte vill bo sjäv men hur ska jag klara av mera motgångar ifall det blir det är frågan? Njae, ligger lite lågt där och kärleken den kommer när man minst anar det. Kanske möter henne idag på löpturen  

Jag känner själv att jag säger konstiga saker och beter mig lite märkligt ibland men jag orkar inte göra något åt det utan det får lösa sig med tiden, kan jag inte ta hand om mig själv så kan jag absolut inte ta hand om bekymmer runt omkring mig..

Finns nog dom som tänker att Helene får nog höra av sig om hon vill men det är nog stor risk att jag inte gör det, inte som det är just nu utan det måste komma en vändning fört och den kanske kommer snart vad vet jag??

Ännu så har jag kvar min stora glädje i hundarna, mina små hjärtan .

Deras promenader och träning samt min nyupptagna passion i löpningen är det som håller mig igång , jag ser fram emot att få träna och ta hand om dom och mig. Jag håller på att försöka ändra lite på min kost och övriga matvanor som jag är mycke väl medveten om är dåliga..!!

Men att försöka ändra är ett steg i rätt riktning iallafall!

Nu ska jag iallafall ut och springa ett distanspass på 2 timmar, räknar med ca 15 km när jag är klar. Det är underbart att löpa och bara försvinna ifrån allt annat och in i musikens rytm och känna hur musklerna jobbar och svetten den rinner!!

Ha en underbar dag nu allihopa för det ska jag ha har jag bestämmt:-)